Sally Stridh
Även om hund alltid stod överst på min önskelista från unga år så fick jag aldrig någon ”egen” hund. Jag fick lära mig att det var mycket ansvar och tills jag var redo för detta så fick jag vara med och hjälpa till med de hundar som familjen hade i kenneln för träning. Jag tyckte det var väldigt roligt att jobba med de här hundarna men minns också hur ledsen jag blev var gång de skulle säljas. Detta är något som jag har vant mig lite mer vid nu men fortfarande när jag ska säga hejdå till en hund som säljs, rullar tårarna nedför kinderna. När var jag då redo att få min allra första hund? Svaret är att jag aldrig fick en egen hund, jag fick köpa min första hund och detta när jag var 15 år gammal. Det var en liten labradortik som var familjens egen uppfödning och som jag fick fullt ansvar för på alla plan, både vad det gällde den ekonomiska biten och träningen. Pappa tyckte det var viktigt att jag skulle förstå alla aspekter av att ha en hund, det är inte bara roligt utan det tar tid och kostar pengar och därför fick jag själv stå för alla utgifterna. Jag tränade henne flitigt både i grundlydnad och sedan till jakt. Jag hade mycket roligt med min första hund även om det stundtals var jobbigt, jag kände självklart en stor press att detta skulle bli bra. Jag hade ju sagt att jag var redo att ta eget ansvar och nu gällde det att visa att jag kunde det. Tosca, som hunden hette, utvecklades till en trevlig och duktig hund och när hon var ca ett år och bra tränad sålde jag henne till en familj i Norrköping. Efter Tosca hade jag fått blodad tand och köpte sedan in ett antal hundar under åren, det blev ytterligare en Labrador och sedan tysk jaktterrier, laika, spaniel och till sist slovensk kopov. Jag har även under kortare perioder haft andras hundar hos mig för träning och dessa har varit av olika raser och med varierade problem samt befunnit sig i olika utvecklingsstadier. Mitt instruktörscertifikat fick jag 2005 då var jag 18 år gammal. Våra instruktörsutbildningar här på Hundägarskolan är kända för att vara både långa och svåra och man måste vara delaktig som hjälpinstruktör minst en gång i veckan i två år innan man får sitt certifikat. Jag fick dock jobba mycket hårdare och längre än så för att få mitt. Jag har i stort sett varit med på vartenda kurspass sedan jag var 10 och först efter 8 år ansåg pappa att jag skulle få mitt certifikat. Jag är väldigt glad och tacksam över den chansen jag har fått av att växa upp i den här miljön och att jag har haft möjlighet att dagligen träffa massvis med hundar och förare och lära mig hur man utbildar både två- och fyrbenta individer. Detta har dock inte alltid varit en dans på rosor, att gå bakom pappa som är en perfektionist ända ut i fingerspetsarna innebär en stor press och jag har verkligen inte fått det lättare för att jag har varit dottern, snarare tvärtom. Detta har dock gett mig väldigt mycket både som människa och utbildare och när jag idag står på egna ben och håller egna kurser runt om i Sverige känner jag mig säker på min sak, och jag vet att jag har fått den kanske tuffaste men också bästa skolan för att göra det jag gör idag. Jag åker ut på olika träningsuppdrag runt om i Sverige och har en hel del privatträningar.